Vi hade en undulat, Kalle, som husdjur när jag växte upp. Väldigt sällskaplig av sig, var ofta ute och flög i lägenheten, satt och tittade på oss när vi åt, eller sprang omkring på bordet och tog ett smakprov här och där.
I alla fall... min mormor bakade en del på den tiden. Vad för sort kaka det var minns jag inte, men det var en ganska "lättrinnande" smet om vi säger så.
Kalle var ute och flög som vanligt, nyfiken var han ju såklart, kom och satt sig på kanten till bunken. Gott såg det tydligen ut att vara oxå, för han böjer sig ner och tänker smaka, det bär sig inte bättre än att han halkar ner i smeten.
Innan min mormor hinner fram för att fiska upp honom, har han dock lyckats ta sig upp själv, smått chockad kan jag tänka... full med kaksmet flaxar han runt helt hysteriskt, i hela lägenheten.
När vi väl fick fatt i honom fick vi ju börja med att tvätta honom, sen satte vi honom i skenet av en värmelampa, väldigt uppskattat. Sen var det bara till att torka kaksmet från tak, väggar och golv... Efter det fick han snällt hålla sig i buren när det var bakning på gång.
