Den enda rysning jag kommer ihåg är när det serverades blodpudding i skolan. Jag åt/äter det inte och fastän jag sa lite till mattanten lade hon upp två och en halv skiva. Åt mig mätt på knäckebröd, lingonsylt och mjölk. Rysningen var när man skulle kasta maten. Det stod alltid en strikt lärare och kollade att man inte kastade mycket mat. Blev tillsagd massor av gånger att gå tillbaka till bordet och äta upp. Tog mod till mig en gång och sa med darrande röst: - Jag sa LITE till mattanten och hon gav mig ändå så här mycket.
Det var en av få gånger jag slapp smuggla ut blodpuddingen i byxfickan inlindad i servetter.