Kanske jag viker av från vad tråden från början handlade om men detta handlar ändå om det svenska språkbruket. Vad händer med vår svenska, kan jag inte låta bli att undra…
Exemplen nedan är fruktansvärt irriterande:
En farbror blir intervjuad av en radioreporter apropå att han hjälper till att bygga en ramp till barn/ungdomar så att de kan åka skateboard. På frågan ”varför”, svarar han: ”Tja, man får ju supporta kidsen lite.”
Inte: ”Jag vill ju stötta barnen lite” eller något annat svenskspråkigt svar.
Radiopratare apropå en melodifestival för något år sedan:
”… så häng med, jag serverar hela tiden senaste news…”
Från en stressad brevskrivare:
”… och som blir ett statement över hur lite tid jag känner att…”
Samuel Fröler ang. orättvis uppmärksamhet i en hockeymatch:
”… men det var ju Foppa som fick all credit.”
Väldigt vanligt idag att vi i Sverige säger ”credit” med engelskt uttal istället för ordet erkännande eller något liknande.
Sportradion: ”… men den verkliga pointen med det här är ju…”
Har t.o.m. vid olika tillfällen kommit på mig själv att ordet ”connection” kommer upp i mitt huvud snabbare än ordet ”koppling” om jag pratar med någon ang. exempelvis kommunikation människor emellan. :'( Varför? Jag pratar i princip aldrig engelska!
Sist men inte sämst:
Programledare på TV: ”… Christina kommer och joinar oss…”