Skärbrädor i trä bör vara sega, rimligt hårda och helst lätta OCH vare sig avge lukt eller smak. Det finns inget svenskt träslag som uppfyller alla kraven, men närmast kommer bok och på andra plats björk. Bägge är sega nog, bok är hårt nog och björk mjukare, men de väger lite väl mycket för att vara ett idealt material. En kanske lämpligare kompromiss vore ask, men av tradition har ask förvisats till verktygsskaft och skidor.
Gran och tall är generellt mycket usla material till skärbrädor; sprött, mjukt samt avger både lukt och smak. Den enda egenskap som de excellerar i är vikten – båda är ganska lätta.
En terpenhaltig skärbräda är i praktiken oanvändbar, men det finns en förfärlig massa slöjdalster som "barnens mor" inte vill sätta där de hör hemma, utan sparar, OCH använder. Dessa skärbrädor har kommit till, inte för att det är ett bra material, utan för att det är billigt material. Det enda terpenhaltiga träslag som kommer till användning i hushåll är av tradition ene, av vilket tillverkas smörbrickor och -knivar. De blir snabbt mättade med smörfettt som på något sätt neutraliserar terpenet.